På hemvägen kände jag mig faktiskt helt och hållet botad från min skräck att köra honom, han går snällt in i släpet och står nästintill stilla sedan, ja jag till och med lyckades lasta ur honom (ensam) skapligt lugnt och fint.
Själva tävlandet gick dock åt skogen kan man säga.
Under framridningen var vi lite lite sega och spända men det kändes absolut bra ändå med tanke på regn och hästträngsel.
När vi kom till framhoppningen började jag ana oråd trots att jag egentligen var riktigt pepp och hoppsugen.
Han hoppade stundtals med visst engagemang men var väldigt tveksam däremellan. Det var alltså inte så att han slutade hoppa helt, han bara slutade bjuda nästan helt och han stannade en eller två gånger (minns inte riktigt). Jag var helt säker på att något inte stämde för det är verkligen inte likt honom att inte vilja hoppa.
Jag bestämde mig för att i alla fall försöka starta och skrittade därför runt i ett par minuter så att han skulle få möjlighet att eventuellt kissa, han försökte bajsa några gånger utan att det direkt kom något och så har han aldrig gjort tidigare så jag anade som sagt oråd.
Det typiska var att ekipaget före mig inte var där så helt plötsligt skulle vi in, jag hade tänkt ta två språng till innan start men det sket sig alltså.
Han stannade på första hindret och jag valde då att ge upp (utgå), jag red helt passivt och bara klappade honom snällt och sa att det var helt okej att stanna. Han får välja själv, jag tänker inte pusha det minsta när jag känner att något är knas.
Jag skrittade av banan, vek upp i skogen och retligt nog kaskad-kissade han då i blåbärsriset.
Nu är jag glad att han kan åka transport men jag tänker inte anmäla till fler tävlingar. Känner mig nedslagen av att vi på bara några veckor gått från att ha nästan noll vägringar i protokollet till att ha närmare tio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar