Går bra nu

Tycker jag faktiskt, helt utan sarkasm, om man bortser från hur mycket insektsrelaterade problem Rucjsson har.

Igår blev det ett litet genrep inför nästa helgs hopptävling:

Det känns så roligt att ge sig ut på tävlingsbanan igen, oavsett hur det går är jag glad och stolt över att vi kämpar på.

Senaste tiden har vi känts mer och mer som ett ekipage (som vill samma sak... haha!).

Hoppas bara att den lilla hoppträningen vi ägnat oss åt kommer räcka för att ta sig an en "riktig" bana.

Efter uppehållet i juni-juli bestämde jag mig som sagt för att endast göra små serier med cavalettihöjd - inte mer.

När vi var i ridhuset tog jag upp "hindret" till 75 cm på slutet. Hur höga hindren var under gårdagens hoppning i hagen vet jag inte riktigt, 50-70 kanske? Nu är det som det är i alla fall, jag tänker inte stressa upp höjden och riskera ett bakslag nu när det gått så bra.

Rucj KAN hoppa, hans "problem" är inte själva hindren eller höjden, det är att klara av att resa och vara på nya platser (och fortfarande kunna slappna av tillräckligt för att äta, dricka, kissa...).

Även om det genererar en del sådant här, se nedan, tänker jag rida på hackamore den här gången. Brallar han iväg får han väl göra det, helst vill jag inte flyga av men det är lääängesedan han lyckades få av mig.  Allt känns så mycket trevligare utan bett och det får en att verkligen fokusera på sitsen vilket jag behöver.

Spännande det här!

Jag har inte tidigare tävlat på den anläggningen vi ska till nu vilket bidrar till att det känns som det gjorde när man började tävla för 15 år sedan (herregud), ovisst och pirrigt men roligt.