Det lyckade ridpasset

Tanken var att ta igen den "missade" dressyrträningen så det var det vi gjorde, vattnet är ånyo så pass lågt att det i princip går att rida som vanligt.

Det fina med att rida i vattnet är att man får en del gratis, Rucjsson vinklar ihop hasen för att kliva upp ur vattnet och voilà! "Uppförsbacke", form, samling - plötsligt inte fullt lika svårt.

Egentligen vill jag undvika att argumentera om hjälmfrågan (eftersom det självfallet är hjälm alla dagar i veckan som är det naturliga valet) men jag tänker drista mig till en förklaring ändå.

Jag red under ett par år mer sällan med än utan hjälm på grund av att jag har svåra nacksmärtor som betydligt förvärras av hjälmen. Detta problem är nästan borta tack vare dagens moderna lättviktshjälmar.

Förklaringen i detta fall är mer psykologisk. Ni som känner mig vet hur svårt det är att få mig att vistas i närheten av vatten - därför att jag helt enkelt är rädd.

Motstridigt nog älskar jag att träna i vatten med hästarna, alla mina hästar har fått en rejäl skopa vatten varje sommar, simning är ett underbart sätt att konditionsträna utan att slita på benen (jag har inte vågat mig så långt med Fester eller Rucj än men det kommer).

En gång för många år sedan busade Luttplutt loss ordentligt när vi var i blötan, så ordentligt att jag trillade av och blev doppad (vilket aldrig skulle kunna hända mig frivilligt). NU kommer slutklämmen: Jag lyckades glida av "baklänges" och jag blev traumatiserad av att hjälmen blev som en tyngd över huvudet och strupen.

Rent intellektuellt vet jag att den hjälmen var mycket tyngre och satt sämre än min nuvarande, plus att man inte drar åt hakbandet på det viset idag men det är svårt att prata sig runt fobier.

En som inte är riktigt lika ängslig...

"Skräpdressyren" är sadeln jag rider i oftast, den är som gjord för Rucj men är bara 16" och därav inte optimal för mig, den är trasig både här och där men med lite pyssel går det ändå.

Jag ska våga dra åt nosgrimman lite mer nästa gång, kan inte bli så skönt när den faller ner så där långt, dessutom tänker jag köpa ett nytt bett. Det senaste inköpet känns inte som något för oss att rida dressyr på så denna gång blir det ett gummiklätt med fasta ringar, vi tänker testa att gå ner en storlek vilket blir spännande.

På torra land överträffade vi oss själva, det var underbart att känna hur lätt det blir när det faktiskt blir rätt. Inga problem att sitta ner (kanske tack vare att det är skitsvårt att sitta ner när man travar runt i sjön...), han blev så lätt för hjälperna och gjorde sitt allra bästa vid min minsta vink.

It was a glorious day.