Underlaget har varit helt okej trots den stränga kylan, jag har ridit i skogen (med lilla araben who else) som vanligt varje dag, det har ju inte varit halt och för hårt blir det inte så länge man går på stigar.
Fenja har jag försökt ta ut men det har varit svårt, jag tappar känseln i händer/fötter och kan ändå knappt röra mig i alla kläder, hon är frustrerad och lider av överskottsenergi men jag kan tyvärr inte "lösa det" så länge omständigheterna är som de är. När underlaget tillåter kan man träna henne i hagen men det går inte nu.
Pojkarna har jag däremot lekt lite med i hagen, åkern drabbas ej lika hårt av tjälen så där i gräset kan man alltid ta ett litet försiktigt pass, de är sig själva trots kylan vilket är skönt.
Själv brottas jag med svår ångest efter allt som hänt hos tjejerna, varje gång jag går dit oroar jag mig för vad jag ska mötas av och när någon häst ligger ned bryter jag ihop ordentligt, jag kan inte skaka av mig den där känslan och den är svår att leva med.
De som vet vad jag själv förlorat kan nog förstå att jag tappar orken och lusten ibland, det tär att vara tvungen att ta mig upp och sköta alla dessa hästar från morgon till kväll vareviga dag men det är väl samtidigt en jävla tur att jag faktiskt måste göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar