Vi tog oss till ridbanan, det blåste, hon var nervig, jag försökte leda/longera, hon var "arg", stod på bakbenen hundra gånger och när jag fått på sadeln bockade hon iväg som en vildhäst.
Well, jag sade någonstans där i mitten att det inte skulle bli någon ridning men sedan kände jag mig så förbannat nedslagen och uppgiven att jag helt enkelt föredrog att bli avkastad än att kasta in handduken.
Sagt och gjort.
Jag kom upp men så mycket längre kom jag inte. Hon ville inte röra sig så tillslut blev jag tvungen att be Adam gå framför henne, så vi fick lite draghjälp, vilket hjälpte upp det hela men varje gång hon spände till eller tog ett snedsteg blev jag livrädd att hon skulle springa över honom så det var svårt att fokusera på något annat.
Jag skrittade runt i fem minuter och satt på henne totalt nästan tio minuter. För mig var det en bedrift att våga sitta upp så jag kan inte vara annat än nöjd, när jag satt av hade Fenjas skugga i blicken lyfts och vi kunde avsluta med lite välförtjänt pusskalas.
Jag skulle egentligen behöva hjälp från marken men att leda och longera Fenja är ju som bekant svårare än att rida henne så det är inget alternativ (om jag inte slänger upp Adam och sköter henne från marken själv då...? Haha, kanske inte).
Några idéer har jag så vi kommer kämpa på här nu.
Jag vet... det är en utmaning att trassla själv. Jag skulle sååå gärna vara den som hjälper dig på marken. Puss, älskade kusin långt bort <3
SvaraRadera