Sedan var det Frieserfians tur, hon började med att avvika från höet och följa med mig genom hela hagen (!) så jag var väldigt nöjd redan innan vi tagit oss ut vilket föranledde ett extra kort pass (ville inte riskera den goda stämningen).
Vi gick cirka tjugo meter "ny mark" och sprang sedan sista biten till grinden. That was it.
Pojkarna och jag tog en lite lagom lång ridtur som gav mig lite välbehövlig påminnelse om varför man ens utsätter sig för hästlivets jämna plågor.
Vi mötte en buss på vägen och passerade en brasa bland annat vilket inte rubbade deras uppsluppna sinnesstämning det minsta varpå jag kände mig stolt och glad för det vi har tillsammans.
Ska inte påstå något annat än att det är "lite kämpigt" att sköta fyra hästar själv, om de bodde hos mig eller åtminstone stod i samma stall skulle det säkert vara lite lättare...
Nu när dagarna är så försvinnande korta vaknar jag med eld i röven varenda dag och susar sedan runt i maxfart för att hinna vattna, fodra, mocka, borsta, rida/träna, vattna, fodra och mocka igen osv. Jag längtar ärligt talat bort ganska ofta.
Well well, cry me a river, så länge de lever och mår bra ska man inte klaga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar