...

Ja så låter det. 

Alltså inte alls. Jag har ingen röst idag, alla som hörde min exceptionellt hesa stämma under gårdagens bröllop kan nog föreställa sig att det var det sista som gick att vrida ur stämbanden.

Hur som haver var det en underbar tillställning och den vackraste av vigslar. När paret kom gåendes i en allé och gummen höll sin brud i ena handen och lilla ArabSalsa i den andra då må ni tro att jag grät.

Åh Salsa var så underbart söt och cool under rådande omständigheter, inte var dag hon beundras av 100 människor samtidigt, ja käre värld, på tal om värd så är man förstås mycket glad och stolt över den oerhörda äran att få ratta någon annans bröllop.

Det var underbart men nu är man med all rätt lite sliten och ser fram emot en något lugnare vardag framöver.

Att köra hela vägen hem från norrland under natten (i hällregn) tog sannerligen musten ur mig, så pass att jag inte orkade titta till hästarna innan jag åkte hem och lade mig, klockan hann bli 03.40 och sjuk och jävlig som jag är kunde jag bara inte kliva ut i blötan.

Hästbarnen blev desto gladare när jag var där för en stund sedan, ja helt galet faktiskt, de gnäggade, sprang och hade sig båda två. Lite nyfiken är man allt på hur vädret var här hemma igår, det var nämligen mer vatten i hinkarna nu än när jag åkte för två dygn sedan...

Tyvärr lär jag väl bli soffliggandes ett tag innan det kan bli tal om språngmarscher och ridturer igen.