Tungt

Det har varit svårt att smälta torsdagens dramatik, jag försöker lägga det bakom mig men det är inte helt enkelt, känner mig uppgiven och trött.

Händelseförloppet gick till så att vi klev in i rummet där undersökningen skulle ske, Fenja var fine med det hela i ungefär fem sekunder sedan började hon kaninhoppa och jag som känner henne kunde direkt konstatera att det skulle sluta illa och då hade jag två sekunder på mig att "lösa" det.

Jag stod vänd mot henne med dörröppningen i ryggen och hann precis vända mig om lagom till att vi båda två flög ut i en jävla fart, jag fick henne då i ryggen och på så vis klev (alltså hon galopperade...) hon mig i knävecken.

Om jag inte hunnit vända mig om hade jag väl antagligen inte kunnat skriva om det efteråt.

När det hände var jag tvungen att ränna efter henne, genomföra undersökningen och sedan promenera med henne i över timme innan hon var vaken nog att gå ut i hagen igen. Min bestörtning över att hon slet sig överskuggade först den initiala delen av incidenten men det sköljde över mig efteråt när jag fick lite perspektiv och blåmärkena började framträda.

Jag kände direkt att det brann i mitt vänstra ben men hon åstadkom även en blaffa på min ena armbåge och en blåsvart golfboll i mitt högra knäveck.

Efter det har jag hunnit rida tre gånger, hämtat hö och skott av en häst så jag är inte det minsta döende men det krävs inte särskilt livlig fantasi för att föreställa sig hur mycket mer döende jag hade kunnat vara.

Jag klandrar henne inte och det ändrar ingenting mellan oss men det är tungt ändå. Igår fyllde hon år så då var hon så här fin:

När Adam kom hem på fredagkväll försökte jag få lite medlidande för hennes rakade ben (pluttan ser ju lite skadad ut faktiskt) men han hade inte särskilt mycket ömhet till övers för henne just då... haha.

I lördags försökte jag träna Salsa på ridbanan men det gick inte, jag kan inte vinkla ihop benen eller ha dem mot någonting så nu är jag rejält bitter över att tappa träningsfarten, barbacka går fint eftersom benen hänger i luften då (hehe) men med sadel går det inte.

Tog ut Fenja en god stund igår, vi tog en vända in i rummet (och ut fort igen...) vilket var skönt att ha överstökat, hon härjade loss ordentligt men slet sig inte.

Hon var ovanligt aggressiv och jag fick ägna hela träningen åt att prata snällt och stryka henne medhårs. Hon hoppade och for som en tok, gick emot mig med öronen bakåt och var så där allmänt jättesöt... alltså jag förstår folk som gett upp om henne, ärligt talat, det känns tröstlöst att det där beteendet fortfarande ligger så nära ytan.

Nu är det ju för sent att kasta in handduken, säljer henne aldrig, men jag kommer förmodligen satsa på att träna henne på ridbanan ett tag framöver.

Kul det här.