Igår var Fenja påtagligt "knäpp", det har kommit två nya hästar så hon gör allt hon kan för att brunsta igen... haha.
Det blåste en del och allt kändes väl lite allmänt dåligt, hennes öronspel var faktiskt hotfullt och jag fick en liten liten glimt av hur vi hade det förut. Jag lät mig dock inte avskräckas utan tog ut henne på en promenad som jag tänkt, ca 150 meter ner längs åkern, med andan i halsen lyckades vi med uppgiften.
Hon gjorde en liten rusning och jag (som hade lyckats hålla nerverna så fint under kontroll) blev ungefär fem år gammal för ett ögonblick.... anyway, tog oss tillbaka och väl hemma vid grinden var jag bombsäker på att det skulle skita sig men nej då, hon höll sig och valde till och med att stanna kvar efter att jag befriat henne från skräpet på huvudet.
Hon var så "fin" i den stunden att jag fortsatte träna i hagen vilket gick helt lysande, hon ville aldrig sluta lyssna och hon ville aldrig att jag skulle gå hem.
Idag var planen att ställa henne i utrymmet som kan användas som stallgång och jeflar i helvete vad det inte gick för sig.
Hon följde med mig in och lät mig binda upp henne men började direkt skrapa med frambenen, jag pratade lite snällt med henne och försökte vänta ut det hela men det var lönlöst. Jag fick loss henne efter lite möda och lät henne knata runt som hon ville.
Det såg ut som om jag fångat en varg i en kattbur ungefär, jag vet inte hur många gånger hon slog in mig i väggen (hjälm är bra skit), efter tre bajshögar, två morötter och ett okänt antal uppmuntrande ord (samt ett antal inte fullt så vänliga dito kan väl erkännas...) släppte jag draken fri och blåste ur henne lite energi på stallplanen.
Longeringen gick förstås extra bra, haha, jag var så bestämd och hon var så på hugget att allting liksom gick så där elektriskt och flytande som man vill.
När vi ändå befann oss på samma planet igen valde jag att äntra dödsfällan för ett nytt försök och den gången gick det bättre, jag behöll dörren öppen och höll henne i någon minut medan jag borstade lite för träningsskull.
Utrymmet är så pass stort att hon kunde ta travsteg där inne så jag vet inte varför det var så taskigt av mig att ställa henne där.
Kompisar.
Pojkarna och jag har haft jätteroligt senaste dagarna, åkern är klippt så numera går de på hela och får dessutom gå tillsammans konstant dygnet runt. Jag har öppnat till ridbanan vilket utnyttjas tillfullo av Festsson, ponnyn hoppar fram och tillbaka för att kunna beta på båda sidorna om hinderväggen och varje gång tycker jag att han är det roligaste som finns i hela världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar