Fenja (nej men vilken chock att det är henne jag ska skriva om, haha) och jag gick ut genom nedre grinden för att ta vanliga vägen mot ridbanan, hon var som vanligt lite spänd men höll huvudet lågt och andades normalt.
När vi gått ca 150 av de 250 metrarna vi "kan" då blåste hon upp sig, kastade sig runt och kutade hem. Jag blev tvungen att hoppa undan och trodde först att jag inte hållit emot alls men jag blödde i handen så någon slags dragkamp hade vi ändå hunnit med.
Draken fick sådan panik att hon hoppade tillbaka in i hagen vilket gick lite så där med linan hängandes efter... hon drog med sig säkert tio stolpar som dessutom gick av.
Hon tappade med andra ord fattningen så där illa som hon gjorde för ett halvår sedan, hon befann sig i en enorm klöveräng med endast trettio meter till hagen (där Tessan förstås hade parkerat så nära oss som möjligt) men ändå kutade hon upp till grinden.
Efter en god stunds lagande av hage gjorde vi ett nytt försök, vi började med ett lugnt och tryggt pass på grusplanen sedan gav vi oss på promenaden igen. Jag bestämde mig för att beta hela vägen ner, sakta sakta, för att riktigt hinna befästa samtliga buskar, träd och andra livshotande ting i världen.
Ett par gånger hoppade hon till, någon enstaka gång gav hon sig på att rusa iväg men jag tappade henne inte och efter mer än en timme hade vi tagit oss hela vägen fram till vårt slutmärke (250 m) och kunde vända tillbaka. Hemvägen är svårast men jag orkade inte ta det lika lugnt som vägen dit så vi gick hem på ungefär en kvart.
Klockan var 08.30 när jag tog ut henne första gången och 11.30 var vi färdiga - heeelt färdiga.
Tråkigt känns det förstås men jag har gjort vad jag kan, varför hon reagerade som hon gjorde vet jag inte, det var naturligtvis fruktansvärt att befinna sig på ruta ett igen men jag måste försöka släppa det.
Igårkväll tränade jag lite frihetsdressyr med pojkarna och när regnet avtog blev det plötsligt så här fint:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar