Det kanske är svårt att förstå men att jag kan ta mitt fina lilla drakmonster och traska ett par hundra meter i skogen betyder mer för mig än att kunna sitta upp och utföra dressyrprogram.
Det må ha tagit ett halvår men när vi nu faktiskt vågar gå en liten bit är det med kontakten bibehållen, pulsen någorlunda stabil och hittills helt utan missöden.
Observera att jag gjort ett fruktansvärt seriöst inköp i form av en ny säkerhetsväst, min gamla var inte level 3 och den var inte heller gjord för vuxna vilket inte direkt gjorde komforten bättre eftersom allehanda kvinnliga attribut ej var med i passformen så att säga.
Nu hatar jag förvisso den här säkerhetsvästen mer än allt men att hitta en bekväm väst tror jag inte går.
Pojkarna fick sig ett svettigt hopp-pass igår, temperaturen låg precis över nollan under morgonen men sedan steg den lavinartat och de var inte ensamma om att svettas i vinterutstyrseln...
Festponnien hoppade i vanlig ordning det enda höga hindret gång på gång, tillslut lade jag ner den övre bommen, att han väljer att hoppa 1 m när resterande hinder ligger på 50-60 cm är förstås lite roligt men jag vill inte att han hoppar så högt nu när han är så tung.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar