Pluggar

Har börjat läsa en bok som handlar om mental träning för ryttare. Lite lagom intressant hittills men jag är fast besluten att läsa ut den för att sedan läsa de bästa bitarna igen.

Mitt självförtroende har sjunkit de senaste åren och det finns en liten inneboende farhåga som säger att Frieserfian är för svår för mig.

Detta behöver jag med andra ord ta tag i, det är helt okej att vara spänd och förväntansfull, ja till och med lite rädd men tankar som gör gällande att jag "inte kan" hör inte hemma i ens huvud.

Min komplexa relation till Rucjsson har skapat en del tvivel på min förmåga som hästmänniska. Vi tycker väldigt mycket om varandra och har lätt för att upprätthålla en bra kontakt i hanteringen och frihetsdressyren men jag lyckas inte riktigt ta mig dit jag vill när det gäller ridningen.

Vi har gjort framsteg, det behöver jag påminna mig själv om, men det fattas fortfarande en grundläggande positiv inställning till ridning. Det är ett nederlag för mig att inte lyckas motivera Rucj till att ha den där äkta förväntan/arbetsglädjen som gör att man blir ett ekipage som tänker och genomför saker tillsammans. 

För mig är ridning en konstform men det är ingen konst att sitta upp på en häst och domdera vad denne skall utföra. Först när hästen själv lätt och självsäkert bjuder på nästa steg i utbildningen har man lyckats med sin ridning.

Ibland är jag dum och frågar Rucj om han råkade ta sin personlighet ur halvblodslådan (Hej, jag heter Sofia och jag har lika många fördomar om halvblod som halvblodsmänniskor har om araber) och inte den magiska Arabiskt fullblodsasken.

Obotlig Arabies kommer jag alltid att ha men det ska bli roligt och gränslöst intressant att addera en helt ny typ av häst till vår lilla hästfamilj.