Jag gick på mellanstadiet men minns känslan av att ha vandrat på denna jord i eoner, tillsynes helt meningslöst eftersom tillvaron var ett enda värkande hål av hästlängtan.
Jag kan aldrig glömma den där magiska känslan av att befinna sig i sin största och mest efterlängtade önskedröm. Under hela hemresan (gissningsvis 25 mil) ville jag bara klättra in i släpet och försäkra mig om att det faktiskt stod en vit welshponny där. Min ponny.
Den där känslan av magi och dröm har sedan dess aldrig lämnat mig. Den må ha fått ett par brännmärken och även en del obotliga sår men den finns alltid där ändå.
Poetiskt nog har jag ägnat dagen åt förberedelser inför ankomsten av min Frieserdröm. Det måtte vara nästan 20 år sedan det där första hästköpet, den där lilla ungen på bilden är idag några decimeter längre och ett antal erfarenheter rikare men i stora drag är hon samma person med samma hysteriska beslutsamhet att leva ut livet på det enda sätt hon vet - i hästars sällskap.
Utan de där första åren som öppnade en helt ny värld och infriade alla förväntningar hade jag inte varit vid denna punkt.
Tack Dino, min evigt älskade önskedröm <3
Du gav mig tron på att allt är möjligt, precis allt, att galoppera fram över ängar och genom skog utan utrustning (och med häst nr 2 i täten - lös...). Den känslan ska jag beväpna mig med nu, allt är möjligt, det kommer inte gratis men resan är värd varje steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar