tisdag 11 mars 2014

Ojojoj

Såg just den nya serien "Ryttareliten" på SVT.

Blev tävlingssugen utav bara helvete, påpassligt nog, men även väldigt berörd av många saker i programmet. Det är så mycket känslor, allt hänger på så små marginaler och tiden, pengarna, engagemanget, ja allt som krävs för att ta sig till en viss tävling kan helt plötsligt vara förgäves.

Misslyckanden och den totala besvikelsen som följer, phu... det är tungt alltså.

Efter helgens avsnitt av ponnyakuten var jag ärligt talat äcklad av Daniel Zettermans sätt att "visa vem som bestämmer" när det gällde en unghäst.

Just den unghästen har ju faktiskt inte tagit till sig inridningen, den svinunga ryttarinnan har helt enkelt inte lyckats på den punkten (no shit, ge inte ett 3-årigt halvblod till en tjej som knappt lämnat mellanstadiet), att det kom en ung man och läxade upp hästen med ett spö kommer ju inte direkt hjälpa hästen att förstå det här med att bli riden...

Efter dagens program fann jag mig dock hejdlöst hejandes på just den unge mannen. När lite mer av hela bilden kom fram i ljuset fick jag helt enkelt lite förståelse för människan, inte så det på något vis kan ursäkta barbariska metoder men ändå.

Hur som helst var det mycket intressant att få se dessa toppryttare lite mer "på riktigt".


Det är ju för hemskt att vara hästmänniska, allt är så skört och kräver dessutom helt otroligt mycket i form av tid och arbetsinsats. 

Jag älskar mina hästar så mycket att jag egentligen inte orkar tänka på det och samtidigt vet jag att jag förmodligen kommer tvingas uppleva deras död.

Det är ju själva fan att det inte går att leva utan hästar, allt vore så mycket enklare... ...men inte sjutton skulle man leva.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar