Har tagit Fe(s)tsson på cykeltur, jogging eller liknande varje dag för att hålla valkarna i schack, går väl så där... de har "skrapat" vägarna så det ligger mycket stora lösa stenar på grus-/sandvägarna vilket gör honom lite ovillig (vilket man kan förstå) och jag anser att han är för tung för att gå flera km på asfalt så vi har lite småsvårt med träningen.
I helgens tropiska värme passade jag på att åtminstone få en häst "badad" och valet föll på Caspar. Han är lite skeptisk till vattnet men gör verkligen sitt bästa och kunde slappna av fint efter en god stunds tillvänjning.
För någon dag sedan mejade Fenja nästan ner mig under ett vanligt pass i paddocken. Jag ledde henne runt spåret och hon fick spel så plötsligt att jag inte hann reagera. Hon knockade mig lite lätt bara men jag kände direkt att det strålade i nacken och ryggen så jag blev ordentligt less på tillvaron.
Det märkliga var att hon blev riktigt stressad och sprang okontrollerat efteråt (jag släppte henne), det var som att hon skrämde upp sig själv på liknande sätt som hon gjorde de första veckorna, när hon hade kutat klart var jag inte redo att deala med henne så jag gick iväg och satte mig på staketet i bortre hörnet.
Fenja är inte glad i bortre kortsidan så jag trodde jag var fredad men till min förvåning smög hon lite skärrat fram till mig och sökte kontakt. Jag var beredd att trösta henne men behövde lite avstånd så jag ryckte åt mig en maskros och bad henne backa några steg varpå hon kvickt backade och kunde belönas för sin "prestation".
Orkar inte riktigt med den där Fnorkan, jag vill bara att hon mår bra men det är inte helt enkelt att räkna ut hur det ska gå till, nu har hon åtminstone en riktigt härlig hage med kullar, träd, äng och allt man kan begära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar