För några veckor sedan var jag väldigt uppe i att antingen "lägga ned helt" eller "satsa stenhårt". Rucj är i sådan fin form just nu att jag frestades till att försöka rida ett dressyrpass (i full mundering... why..?), för första gången på två år, jag ångrade mig bittert och ville bara lägga mig ned och dö.
Han fick sadeltvång inne på stallgången och höll på att ta livet av oss båda två, sedan fortlöpte passet så spänt att jag trodde det var något fel på honom, han kissade sedan (mitt i steget) i en kvart och när det var avklarat kunde vi bete oss normalt i ett par minuter innan jag bröt ihop och ville sluta helt med hästar.
Jag bestämde mig för att inte titta på filmerna men nu kammade jag till mig och tog tag i det.
Förstår inte hur jag kan ha så uppvridna förväntningar. Har man inte gjort något liknande på några år får man nog tugga i sig verklighetskakan och se den för vad den är.
På filmen rider jag mest runt och tänker öppna/sluta några steg här och där, i samtliga gångarter, samt gör några fattningar. Kommer inte ta upp dressyren, på det här viset, men jag red igen igår och då lite åt detta hållet (mer om det senare).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar