Att ta sig i kragen

Nu har jag slutat deppa och tagit nya tag med Friesermonstret, vi har som bekant inte varit tillbaka "i god form" sedan Tessan stack (och allt blev en enda röra...) men nu har jag fullt ut accepterat att vi backat i utvecklingen och nödgas "take it from here".

Jag vill inte påstå att vi är på ruta ett igen men om vi tänker oss att vi var vid ruta tio i mitten av oktober så är vi tillbaka vid ruta 3-4.

Mycket är annorlunda nu, hon har en riktig kompis som hon har större utbyte av och en inte helt oväsentlig förändring är att Fenja är den som bestämmer, man behöver iaktta dem noggrant för att upptäcka någon som helst rangordning men den finns där och Fenja är högsta hönset.

Hon tar för sig på ett annat sätt när vi är ute också, för den med otränat öga har hon kanske samma "problem" som förut men energin som hotar att brisera är inte endast av ondo nu, idag fick hon till ett galoppsprång bredvid mig men jag tog ändå inte i linan för så pass säker var jag på att hon inte tänkte sticka ifrån mig.

Det som varit knäckande är att jag dels inte får ut henne vid nedre grinden och vill jag lägga en volt någonstans tar hon direkt till bakbenen eller den berömda gående stegringen. När man står där som ett sårat litet barn och uppriktigt undrar "vad f*n ska vi hitta på då?" då är det svårt.

Nu tänker jag gå våra minimala promenader, utöka dem med någon meter varje dag, och den dagen det känns värt att testa så siktar vi på ridbanan.

Festssons nya outfit är lite tight men han är så fet att det vore konstigt annars... Kanske ska börja rida honom också (haha!) och hoppas på samma viktnedgång som den bruna kotthästen uppvisat, nej så roligt ska vi inte ha men nu ska han köras om det så blir det sista jag gör.