Jämmer och elände

Frös som sagt ända in i märgen igår, trots det kunde jag inte underlåta att seize the moment när ett par enstaka blåa strimmor uppenbarade sig på himlen under eftermiddagen.

Jag tog mitt stora lermonster och gav mig ut på en ridtur.

Skitdålig idé.

När man ägnar sig år hästar, hö och halm varje dag vänjer man sig vid att näsan alltid rinner och halsen ständigt kärvar. Jag tyckte dock att det gjorde ovanligt ont i halsen och att näsan både var täppt och som en öppen äcklig kran. Efter ett par kilometers ridtur började jag längta efter döden. Allt värkte, händer och tår var långt bortom räddning och jag kunde inte göra annat än att uthärda i skritt.

Väl hemma vid stallet igen kunde jag inte under några som helst villkor klättra upp på höloftet (via den halkiga och inte det minsta förankrade stegen) för att slänga ner hö, detta ledde oundvikligen till att jag blev tvungen att ta den proceduren ett par timmar senare i mörkret vilket inte var det minsta "roligare".

Jag är helt enkelt sjuk, förmodligen inte livshotande men tillräckligt för att undvika onödiga ansträngningar i vinterkylan.