Började med att "longera", som synes för dagen iförd sadel... Jag hade nämligen en lite annorlunda plan.
Jag undviker faktiskt att löshoppa Rucjsson, särskilt ensam (utan Fester), eftersom han inte uppskattar det. Han blir stressad och svår att kommunicera med vilket är både tråkigt och lite farligt.
Jag valde ändå att skicka honom över det lilla röda hindret (se ovan), det som händer sedan är att han bara far iväg, han blir liksom blockerad, här nedan säger jag "ptroo, luuugn, ptroo" för jag vet att chansen att han klipper ett räcke på 1 m är ytterst liten i sammanhanget så jag hejar inte på.
Han nitade som synes i sista stund för att sedan kasta sig runt och ta det lilla hindret i en jäkla fart igen.
Så här kunde man ju också ta sig "förbi" hindret... i det här läget vill jag bara att han ska stanna, det enda jag bett om är ett skutt över det lilla hindret.
Trots att han var "all over the place" valde jag att fortskrida planenligt. Och planen var att rida en liten stund, hinder included, utan träns. Började med att testa gas och broms.
Det krävdes ett visst mått mod (vill jag lova...) men innerst inne tror jag på vår relation och att han faktiskt hoppar bättre, lugnare och säkrare med min hjälp.
Det kändes helt underbart, det gick lite fort ett par gånger men för att endast vara andra gången utan träns (och första gången över hinder) gick det verkligen strålande. Det känns jättebra att hans attityd verkligen vänder när vi hoppar tillsammans. För mer tillsammans än utan träns blir man nog inte.
Glad och stolt över oss! Ibland överträffar vi oss själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar