Håhåjaja

Hej vad bra det går! Tänkte att jag skulle vänta med att skriva någonting tills jag kände mig aningen mer positivt lagd men eftersom det går käpprätt åt fanders i stadigt tempo äre väl bara å köra på innan jag plockar fram än värre svordomar.

Helt enligt regelboken är vädret min svåraste farsot och källan till allt ont. Nu ska jag skyldigt erkänna att det var finfint underlag i två dagar och att jag då avverkade flera fina pass med båda mina stora springare.

Fenja har överraskat mig både en och två gånger då hon "bäddat" och lagt/rullat sig medan vi varit ute, snöhögar är ett mycket uppskattat element enligt Nattfaran, blir ju mäkta stolt när hon känner sig så trygg ute i det fria.

Snön har, yet again, ersatts av ett lager is som lite halvhjärtat täcker marken vilket vållar än mer problem än om isen vore mer frekvent förekommande. Nu har vi 80% barmark (japp, frusen sådan) vilket gör det stört omöjligt att träna, att vara ute på ständig jakt efter bara asfaltsfläckar är liksom inget liv, kan snart sätta världsrekordet i "spänd skritt i blåsväder".

Jag broddar inte på barmark men jag försöker febrilt få till allehanda boots till allehanda hästar för att vara beredd när/om vintern anländer lite mer allvarligt talat.

Att renovera/göra om/brodda boots har visat sig vara ett kapitel för sig. Allt som fattas för att det skall klassas som en angenäm tillställning är väl att det knackar på dörren och där står Metallica för att personligen framföra en serenad samt skänka mig både sibiriska kattungar och shettisföl. Alternativt en ask choklad och en jävligt irländsk kaffe.

Drömmer sig långt långt bort...