Från senaste passet på ridbanan, då jag faktiskt satt upp och red i några minuter, i vanlig ordning ett pass innehållande både det ena och det andra... haha.
Jag är otroligt nöjd och glad för att hon börjar kunna leka med mig även om hon fortfarande blir osäker och fundersam ibland vilket yttrar sig genom att hon antingen drar järnet/slår som fanken eller saktar av/stannar.
Det må se helt galet ut för den oinvigde, och ja vi har en lång lång väg att vandra, men även om hennes beteende vid första anblicken inte skiljer sig särskilt mycket från hur hon var för något år sedan är det avsevärd skillnad i hennes sinnesstämning.
För ett år sedan lyckades vi för första gången springa bredvid varandra (i frihet och i lina) helt utan att hon attackerade mig, fick panik eller på annat sätt visade obehag. Det är även ett år sedan vi lyckades gå hela vägen till ridbanan för första gången vilket var en bedrift då.
Vi har fortfarande många långa stunder tillsammans då jag känner att ingenting blir bättre och att jag vill kasta in den berömda handduken. Jag både curse och bless the day mina ögon först skådade min svarta juvel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar