Stad i ljus

En tung dag helt i sorgens tecken.

Att påminnas om livets skörhet kan ibland vara nyttigt, det kan bidra med infallsvinklar som man kanske annars hade missat och även skänka tacksamhet för det man faktiskt har.

Men ibland känns det bara förjävligt.

Idag var en sådan dag. En dag då döden känns plågsamt, smärtsamt och ja nästan olidligt onödig och grym.

Man kan aldrig riktigt veta hur en annan människa mår. På riktigt. Ibland ser vi inte förbi fasaden, vi kanske varken kan eller vill se igenom den.

Visst är livet "gåtfullt" ibland (ja det suger rätt ofta rent ut sagt) det är jag den första att erkänna. Det finns stunder då mörkret helt överskuggar ljuset.

Men sorgen och saknaden ställs ofta i direkt relation till de starka positiva känslor man hade för den avlidne när denne fortfarande levde. Nu tänker jag predika lite; uppskatta varandra! Uppskatta tiden man faktiskt får tillsammans med människor (och djur) som man håller av, prata med varandra på riktigt, berätta för de som betyder något att de gör det. Uppskatta och förvalta livet. Slut predikat.

Min största skräck är att mina bröder en dag ska dö. Hoppas innerligt att jag aldrig behöver uppleva det, vilket förstås innebär att de får "uppleva" min död men det tror jag nog är ett bättre scenario, haha.

Under begravningen idag gick prällen på om hur Py Bäckmans "Stad i Ljus" beskriver hur vi tas emot när livets slut är kommet.

Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum,
där allting är oändligt och alla gränser har förevigt suddats ut.

Stad i ljus, i ett land utan namn, 
ge mig liv, där allting föds på nytt.

Låt oss hoppas att prästen har rätt.