Hos tjejerna har jag på flit låtit bli att mocka i hagen, jag tänkte mig att de hellre får kliva på bajs än halka på is (det fungerar eftersom de har en stig som de alltid använder) och nog är det bajs överallt men en hel del is är det förstås ändå.
Skit, is, blåst och skit... urk. Nä men hos killarna smälte det så fort att det inte är just en enda isfläck i hela hagen- najs bajs!
Men på tal om skit var ena hästen värre än den andra igår.
Fenja skulle prompt med mig och Salsa ut och det blev en riktig brottningsmatch innan liten brun och jag kom ut på rätt sida om grinden utan stor svart. Fenjas efterföljande obligatoriska frispel gjorde det svårt att fokusera (min fina klumpedunsa får inte göra illa sig!), jag har senaste dagarna fått bort ett tiotal stubbar men det är ju som bekant halt och inte särskilt svårt att slå sig om man springer som en galning utan att bry sig om var man sätter fötterna.
Blåsten gjorde Salsa hetare än vanligt och även om hon aldrig blir rädd för saker så hade hon svårt att koncentrera sig på mig, vi gick genom byn och hade en hel del "roliga" saker att titta på, extra spännande blev det när hon råkade skaka av sig tränset... well, det löste sig men nog sög det till lite i magen.
Tränade lite med killarna, det var tortyr i den iskalla hårda vinden, halm och hö hade blåst ur hagen och de var mer intresserade av att fnysa åt det.
Till kvällen var det något lugnare så jag bestämde mig för att ta ut Fenja vilket jag aldrig borde ha gjort.
Hon stod på bakbenen redan i hagen men mitt tålamod var på topp och jag trodde starkt på att vi skulle lösa det. Vi gick på vägen, som vanligt klarade vi att gå bortåt utan problem, i vändningen och sedan under hela "hemresan" var det dock hela tiden på gränsen att skita sig.
Det är så frustrerande när huvudet åker upp och bogen kommer mot mig, hon intar liksom en öppna så där som osäkra hästar ofta gör, vilket gör att jag befinner mig i ett ytterst utsatt läge och hon föser mig dessutom av vägen.
Jag försökte på snällast möjliga sätt att åtgärda problemet men ju längre tid det tog desto hetsigare blev hästen så tillslut knatade vi hem med andan i halsen. Jag hann tänka "nej men oj nu gav jag upp", efter ett år kan vi fortfarande inte gå 200 m utan livet som insats och jag är sjukt less på att hela tiden misslyckas, tog mig sedan en funderare och valde att ta fasta på det som blivit bättre (det är inte så lätt men...).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar