Alla hästarna vilar men det ska ju ändå mockas, vattnas, fodras, kratsas och så vidare ett antal gånger om dagen.
Sedan sist har det inte hänt särskilt mycket, har ridit små turer på lilla bruna, gått små promenader med stora svarta och lekt lite med samtliga i respektive hagar.
Småhästarna fäller för fullt medan de stora håller lite på sig ännu.
Fenja har visat prov på visst mod då vi nödgades bli passerade av byns ardenner som är försedd med släde och högljudd bjällra, även en envis helikopter passerade obemärkt men en äcklig krypande bil var på jakt efter mörka skönheter så naturligtvis gjorde Frieserfian sitt bästa för att undkomma faran.
Tror mig ha smält en del av allt som hänt och skaffat mig ett mer ändamålsenligt förhållningssätt när det gäller Fenja.
Det svåraste (rent mentalt) har hela tiden varit att problemen dyker upp igen trots att de varit tillsynes "lösta" en tid, detta beror förmodligen dels på att en stressad/nervös/uppspelt häst inte lär sig (tillskillnad från om hästen vore lugn och närvarande) plus att jag inte förstått hur viktigt det är att vara konsekvent varenda stund vi är i varandras närhet, lägg också till att min erfarenhet av icke araber är väldigt begränsad. Säga vad man vill om Frieserns intelligens men de är inga araber om man säger så... haha, nej men att araben är världens känsligaste och mest lättlärda hästras är det nog ingen som ifrågasätter.
Det må vara lite motigt just nu men jag känner en stark längtan efter att komma igång ordentligt och jag har många idéer som jag snart kan förverkliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar