Först slet sig Fenja, hon blev svårt skrämd av en eksemtäckesklädd häst som lurade bakom några träd varpå hon lade benen på ryggen efter en stunds övervägande, hon sprang då in i något och slog upp ett hål i ena bakbenet.
Hallelulja.
Det fina i kråksången är att hon som en liten ängel stått ut med att både få såret hårt sköljt och omplåstrat av mig allena, hon har alltså stått helt lös och verkligen blickstilla, superstolt över henne. Sagda incident gjorde dock att jag förlorade ett antal nätters sömn.
Hon mår bra igen hur som helst och vi har hunnit med ett par promenader som gått bara bra.
Helvetet kommer sig av att Rucj ett par dagar efter Fenja kände sig manad att bräcka allt vad sår och hål heter då han på något j*vla vänster spetsade sig på en hagstolpe. Han ådrog sig helt utan att överdriva ett hål stort nog att köra upp armen i.
Jag övervägde direkt att avliva honom men efter att ha pratat med ett antal veterinärer och sedermera även fått honom undersökt kändes väl det hela något mer hoppfullt.
Nu har det gått en vecka och han mår relativt bra får man säga.
Tempen åker upp och ned och någon kolik-känning har han haft men han äter, går och klias i vanlig ordning. Efter några dagar började han anse att de intramuskulära injektionerna inte var någon rolig lek längre och jag nödgades ta mig igenom en av mitt livs största utmaningar när jag bestämde mig för att lära mig att spruta honom själv. Finns visst utrymme för att vara stolt över mig själv då jag dag ett kunde börja grina hysteriskt av att befinna mig i samma rum som sprutorna, jag lider av fruktansvärt svår fobi, men å andra sidan känns det som ett så urlöjligt litet problem i det stora hela att jag mest är förbannad på mig själv. Jag har fått hjälp av en skitsnäll kompis som är van med sjukvård av människor men numera är det i alla fall jag som ger injektionerna.
Det är en plåga för samtliga inblandade och det krånglar så förbannat att jag ringde Ultuna för rådgivning då det kommer blod i sprutan tamefan varenda gång (vilket det inte ska göra). De försäkrade mig om att jag gör rätt men har en redig otur. Nu har han dessutom en stor bula på ena sidan av halsen så jag är tvungen att spruta i samma sida hela tiden istället för att alternera varannan gång.
Vi ser fram emot att låta den där stackars halsen vila, många stick och stor dos blir det, men det känns å andra sidan inte särkilt lockande att ta honom av penicillinkuren. Rucj må ruska på sig men han är en jävla hjälte som står ut med spolning av sår samt tusen nålar varje dag.
Bättre tider önskas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar