Panik i byn

Jag börjar på allvar inse att tiden egentligen är för knapp för att den här flytten ska kunna genomföras. Men va faen ska hen göra? Bara att kämpa på så länge armarna sitter kvar, fötterna bär och solen kastar tillräckligt med ljus över tillvaron för att något ska kunna uträttas.

Precis all prioritering hamnar hos hästarna, förstås. De borde egentligen redan vara flyttade och att hålla hästar lite lagom olagligt ute på bete fortfarande är förstås riktigt långt ifrån drömläget.

Här hemma har inte en enda flyttlåda smugit sig på och det kommer att dröja innan vi sätter våra fötter i det nya huset, tyvärr.

Mina dagar börjar med att jag så fort det är möjligt (utan att famla i beckmörker med tillhörande osynliga älgar) kör iväg till hästarna och jag fortsätter sedan därifrån till diverse flyttprojektssysslor, dagen avslutas sedan på exakt samma med ändå motsatta sätt; i ett ständigt race mot skymningen och mörkret.

Här kommer de första bilderna på mission impossible:

Min eminenta moster skruvar i isolatorer. (Notera att jag byggt inte bara ett utan två stängsel. Detta för att eliminera olycksrisken i samband med förbipasserande hästar).

Vad finns i paketet tro...

Adam och Oskar joined the party och åtog sig IKEA de luxe-sysslan.

Här ska man vara medveten om att det passerat 5 timmar sedan den första bilden togs.

Ett utav smolken i glädjebägaren utgörs av att solen skiner igenom taket här, kul jul att få hem en lösdrift i sjuttielfte timmen och sedan få konstatera att den inte var hel...

Efter en om möjligt ännu tuffare dag än gårdagen börjar man tappa hoppet. Helt utan att överdriva har jag slagit ner 200 stolpar. Det är ändå långt ifrån färdigt och jag plågas något så djävulskt av blåsor i handen, så illa att jag envist nog slog ner de sista 20 stolparna med EN hand.

Riktigt underhållande blev det dock när Mats körde med röjsågen och jag blev osäker på om han var på ett ställe som han faktiskt behövde vara på (eller om han var utanför hagen så att säga, inte så lätt att veta innan allt stängsel är uppe).

Likt en hind sprang jag över ängarna när jag plötsligt fälls av en stubbe och gör en volt - HAHA! Jag föll som en fura men var lika snabbt uppe igen och skrattade så mycket att jag blev tvungen att hoppa in i skogen och kissa för att undvika en olycka, if you know what I'm saying.

Skrattattacker i all ära men min spektakulära vurpa belyste ytterligare det faktum att själva röjningsarbetet är både behövligt och omöjligt, det höga gräset och den extremt stora ytan försvårar allt otroligt mycket.

Vill uppriktigt tacka de som närvarade idag. Extra mycket vill jag tacka moster som var med mig igår också!