På något plan är jag stolt och nöjd. Hon var så fin när hon åkte, så välmusklad, stark, mjuk, smidig och välriden.
Jag vill känna mig lättad men jag kan inte bara släppa henne. Det var vidrigt att vinka av henne, skitungen skrek ju dessutom högljutt i transporten vilket inte precis hjälpte, jag trodde jag var någorlunda förberedd men det visade sig vara svårare än jag tänkt mig.
Jag har aldrig sålt en häst men nu känns det som att jag gjort det. Nej hon var inte min men hon var "min" i 15 månader och jag kan inte hjälpa att jag känner så här.
Tack "GUD"(!!) att det gick bra med Fenjas nya kompis, han är verkligen toppen, det är så skönt att få se honom trivas med Fenja då han aldrig riktigt fick vara med i flocken (han har bott i hagen bredvid sedan i somras).
All tid som jag plötsligt fick över lägger jag naturligtvis på mina egna hästar, en ordentlig uppryckning är på sin plats men jag låter mig själv deppa ordentligt när jag känner för det, mina hästar ska ingenstans och det får ta den tid det tar.
Att skiljas från sina barn är nog det mest smärtsamma som finns så var snäll med dig själv och var ledsen så länge som du behöver... <3
SvaraRadera