För övrigt

Nu är jag frisk och har börjat komma ikapp med det som blivit lidande medan jag inte orkat hålla ihop allt.

Samtliga hästar behövde verkas och mockningen i respektive hagar är gravt eftersatt...

Mockningen går fortsatt så där (alltså snön som aldrig upphör att falla!) men alla hovar har setts över. Fenjas fötter är ett kapitel för sig, jag har satt tången i många olika hovar men aldrig några så hårda som hennes, jag delade upp hennes verkning i två steg (tång ena dagen, rasp andra dagen) men jag har ändå svår träningsvärk idag.

Extra roligt blev det när hon sopade omkull mig och sedan placerade hoven mitt på smalbenet... hann föreställa mig hur lätt hon skulle knäcka mitt arma ben men tack och lov satte hon aldrig ned benet fullständigt så vi undslapp med blotta förskräckelsen.

Hon är inte ett dugg dramatisk när hon "krånglar", hon är bara så tung och stark att jag inte har en chans att hålla emot när hon vevar med benen, andra dagen skötte hon sig exemplariskt trots att hon var helt fri och inte ens hade hö framför näsan.

Pojkarna har jag lekt lite med som vanligt och Rucj fortsätter göra framsteg, smalsaken har dock slutat äta hela högivan vilket känns betungande men inte är mycket att göra åt, Festponnien har tappat en del vikt och även om det må vara mycket kvar innebär det en viss lättnad för både mig och honom.

Förra veckan var det ett helt år sedan Fenja kom. Jag har naturligtvis reflekterat en del kring detta, det har som bekant varit tufft och jag kan ärligt säga att jag är glad att jag inte visste hur tufft det skulle bli, detta kommer ta mer tid än jag kunnat föreställa mig men jag ångrar inte att jag valde henne.

Jag skulle välja henne igen, och igen, och igen, ibland tror jag att "med facit i hand" skulle utgången ha kunnat bli annorlunda men nej. Hon kan vara hur som helst men hon kommer ändå alltid vara min.

På själva årsdagen lekte jag med Salsa i hagen, jag var utrustad med ett dressyrspö och tränade helt "lugnt och normalt" på lite vanliga saker, Fenja uppehöll sig i närheten men hade inga planer på att vara med vilket var helt okej för mig som varken hade hjälm eller väst och helt enkelt inte tänkte träna henne.

Well... Hon valde att lägga sig i ändå genom att stega fram till mig och vända upp rumpan för att utdela en liten kospark. Man tackar. Jag hetsar inte upp mig i onödan längre när det kommer till Fenja och jag blev inte heller förvånad. Jag hade självfallet hellre sett att det var min häst som kom emot mig för att ge mig en puss med mulen och någon annans som kom för att ge mig en spark (om nu någon prompt måste sparka mig... haha) men nu är det som det är.

Vår tid kommer, vi ska "bara" ta oss dit, det här året har varit långt långt ifrån perfekt när det gäller yttre omständigheter/förutsättningar och det vore ytterst tveksamt och orättvist att klandra Fenja för det.