Hej då 2016

Good riddance!

Hej hå vad bra det går, tjo! Aaah, världens mest negativa människa sätter sig ned för att författa ihop en liten sammanfattning av det gångna året, må hända något färgad av nyårsnattens obligatoriskt fadda eftersmak (alla hästarna tog det helt okej men det var en pärs nonetheless), allt som far runt i skallen tycks vilja komma ut i form av någon slags svordom...

Nej men dra åt fanders vilket jävla skitår.

Det fanns tveklöst ljusa stunder, många sådana, Salsas utvecklingen tog fart på ett oanat sätt och milstolparna har avlöst varandra men den mycket påfrestande försäljningen lade sordin på alltför många dagar av vår tid tillsammans.

Även Fenjafröken och jag tog ett antal kliv framåt, jag tänker framförallt på att vi hittade traven under ryttare (även galoppen men det var ju lindrigt sagt något mer oplanerat... haha), senaste tiden har varit turbulent med henne och trots att vi delat magiska stunder är det svårt att ens närma sig ämnet ärligt talat.

Som jag nämnde tidigare började vi för ett antal veckor sedan träna på att lägga sig ned på kommando, skulle jag lyckas få Fenja att lägga sig ned ute (det vill säga ej i hagen eller på ridbanan) torde ingenting vara omöjligt, grisar skulle flyga och månen falla ur skyn... well, inte mindre än tre gånger har jag fått henne att gå ned på knä (båda frambenen alltså) och, håll i hatten, två gånger har hon lagt sig ned fullständigt.

Peachy!

Och inte nog med det, hon har hoppat hinder i fullständig frihet på en fin liten volt och varit lika stolt över sig själv som jag varit över henne, hon har dessutom verkligen ansträngt sig och klarar numera en mycket liten volt i trav runt mig helt au naturel (ja inte jag då, det vore högst olämpligt).

Men...

Under november och december har det gått enorma vågor i hennes beteende, vi har haft oerhört svåra förhållanden då underlaget varierat mellan omöjligt och livsfarligt, överskottsenergin har för det mesta endast lett till viss frustration/spring i benen men en dag bet hon mig i armen (hon har smakat lite lätt tidigare men aldrig använt tänderna) och vid ett tillfälle var hon var ytterst nära att skicka mig till den eviga vilan då hon for runt och avfyrade en rejäl spark samtidigt vilken smekte min hals och inte för att vara överdrivet dramatisk men utfallet kunde ha blivit "lite så där".

Pricken över i:et var när vi tog vår sedvanliga promenad mot ridbanan för två veckor sedan, hon hade skött sig så fantastiskt under sagda tidigare promenader att jag ett par gånger valt att fästa repet under hakan i den ordinära ringen (som en helt vanlig häst på promenad alltså), denna gång valde dock den sköna bönan att trava iväg ut i åkern och lämna mig handfallen i hennes backspegel.

Hon slet sig alltså. För första gången på över ett år. Ingen anledning behövde hon heller.

Jag vet inte vad som var värst med den incidenten, det faktum att hon slet sig eller kanske att hon irrade runt åkern och blev alltmer uppjagad då hon inte fann någon väg in i hagen och jag febrilt men lönlöst försökte få henne att stanna till hos mig så att jag kunde hjälpa henne, jag bad till högre makter att hon skulle välja rätt håll och helt enkelt hitta hem till grinden men icke.

Till slut möttes vi och jag kunde "fånga" henne men då hade hon skrämt upp sig själv och vågade inte gå hem trots att hon endast var maximalt 100 m från den mycket välbekanta stigen. Hon hade hunnit springa längs stängslet åt "fel" håll ett par gånger så det kunde hon efter en god stunds flämtande gå med på. Varje gång vi kom på ny mark, alltså den som ledde hemåt och var ett litet stenkast från stigen, stängde hon av och "sov" alternativt grävde med frambenen. Det blev en lång lång dag.

Liten tröst var det att hon trots starkt obehag valde att ställa sig med huvudet alldeles intill mitt under tolvslaget på nyårsnatten, hennes stressade andning i mitt öra skar i hjärtat men värmde ändå, jag vill bara att mitt lilla monster ska må bra. Att det ska vara så jävla svårt.

Det här var året Rucj äntligen fann glädjen i att träna med mig och han är numera ostoppbar när det gäller frihetsdressyren.

Det betyder mycket för mig att han skiner upp när jag äntrar hagen, han kan helt självmant förfölja mig och veva med frambenen eller stegra bakom ryggen på mig, han vill verkligen leka nu och det känns makalöst roligt.

Det blev inte många ridturer i år heller, jag skulle säkert kunna räkna ut exakt hur många gånger jag suttit upp och jag antar att det räcker med två händer för att sköta matematiken, hade vi inte blivit så brutalt avbrutna av Festers sjukdom hade det säkert blivit fler. Vi gjorde dröm till verklighet när vi helt utan utrustning galopperade runt i maskrosorna. Mer sådant tack.

 

Fester. Min kronjuvel, min finaste älskade ljuvaste guldtacka, min bästa vän. Om jag inte orkar tala om Fenja kan jag ju i sanning säga att jag fortfarande, ett halvår senare, inte klarar att mer än nämna det oheliga ögonblicket då Fester nästan togs ifrån mig.

Jag skäms över att erkänna det men hans plötsliga insjuknande har skapat något av en kil mellan mig och hästarna, jag vet att hästar dör men jag tänkte ta för givet att ingen skulle ryckas bort innan de fyllt åtminstone 25, det aktuella tillbudet aktiverade därtill tidigare trauman och blotta tanken på att fortsätta leva i denna ständiga oro gör mig sjuk.

För att dra fram alla positiva kort jag har på hand påminner jag mig om hur även Fester gjort framsteg under året och var riktigt fin under våren då han gjorde sina första kaprioler.

Under det kommande året blir det odelat fokus på mina egna hästar igen och jag har en del tydliga mål att arbeta mot. Ser med viss tillförsikt fram emot att leva lyckligare under 2017. Allt må kännas skit just nu men jag tycker mig skönja en ljusning i horisonten.