Söt Salsa

Något oeftertänksamt bokade jag ridhuset för ett pass på förmiddagen 1:a januari. Med en mycket lång natt i ryggen, för alla inblandade, lyckades det bli ett rysligt stressigt företagande att ta sig dit i tid. Dagen till ära hade vi ny transport som vi både behövde ställa in efter miniSalsasize samt räkna ut hur mellanväggens fästanordning fungerade.

Salsa, fruktansvärt söt som hon är, följde snällt som vore hon min egen skugga med mig in i släpet och stod sedan där lös medan vi "grejade". Inte ett höstrå och inte en spånflinga hade jag att erbjuda (då jag som sagt led av tidsbrist) men hon stod ändå som ett förväntansfullt tänt ljus.

Det är oerhört skönt med en så okomplicerad häst må jag säga.

Väl framme började vi förstås med att värma upp från marken (det gör jag utan undantag), hon fick vara lös och vi joggade i ca 20 min innan jag satt upp, från ryggen tränade jag sedan ytterligare 20 min.

Med tanke på att hon ej ridits på två veckor (underlaget ute har varit som månsten med inslag av curlingbana) plus att vi alla led av sviterna av ofrivilliga "uppesittarkvällen" var dagens ändamål lösgörande simpelt arbete på stora volter. Tvärade en del här och där för att "känna på" bakbenen men inget avancerat och inget särskilt samlat.

Hon kämpade på fint och var överraskande mjuk, en annan kände sig som 100 år och höll dessutom på att frysa arslet av sig, Salsas starka sida är ju verkligen inte att "stå" (och sedan bete sig som vanligt...) så jag var mycket nöjd med insatsen faktiskt.



Idag red vi ut en sväng, vi har fått snö äntligen så det var till att passa på, inte mindre än 18 minusgrader visade termometern så det var väl inte världens angenämaste tillställning på alla sätt och vis men det fick det vara värt.

Jag lyckades glömma hjälmen vilket i kombination med just de täckbyxor som jag svär på att sluta rida i på grund av att de är hutlöst hala gjorde det hela något mer spännande än jag tänkt... haha.

Även idag konstaterade jag att hon var mjuk och fräsch, jag oroar ihjäl mig när de stapplar runt på frusen barmark i veckor åt gången men det verkar hittills inte sätta några spår, det enda som skvallrar om det horribla underlaget är att hennes hovar slitits snett vilket egentligen inte förvånar mig, då hon inte rör sig perfekt bak, men vanligtvis syns det nästan inte. Hoppas innerligt att det fortsätter vara ok före en längre stund denna gång. Jag själv skulle kunna behöva lite mjukare under fötterna då jag en tid haft ont i smalbenen och knäna vilket påminner om känslan man får när man sprungit för mycket på asfalt.

Längtar väl mest efter semester egentligen men eftersom det är uteslutet tar jag gärna en helt normal vinter med lagom snödjup och livsuppehållande temperatur.