Skämskudde

Har just sett sammandraget från dressyrens inledande del i världscupfinalen, hjälp...

Erkänner direkt att jag äro en gnällig jävel när det kommer till dressyrtävlan, detta inlägg blir inget undantag.

Patrik Kittel, Sveriges främsta dressyrryttare och största medaljhopp (eh..?). Människan har så dålig sits och rider med så grova hjälper att jag helt allvarligt talat har svårt att heja på honom. När han rider sitter jag på helspänn och vill "hjälpa till"... ...upp med blicken, sträck på dig, sluta vika dig i midjan, axlarna på samma höjd (tack!) och sluta upp med att fullkomligt vifta loss med både överliv och underskänklar!

Tack och lov för Minna och Tinne, med sina hästar kommer de in som ekipage och inte bara "man ovanpå häst".

Vidare följer, med vissa lätträknade undantag, samma mönster som upprepar sig gång efter annan i dessa sammanhang.

Alla dessa icke-piaffer där vi får se inaktiva bakben och en mycket ansträngd ca-70-kilos-tyngd på hästens rygg, denna tyngd ser som sin uppgift att (sporrförsedd...) frenetiskt trycka på/hacka i/gröpa ur hästens sidor för att den inte ska "dö" helt. Thank God för Gal som alltid presenterar en piaff och inte en "hjälp hur ska det gå-situation".

Följer gör springiga, stressade, disharmoniska piruetter och bytesserier, tyngden på ryggen har under dessa moment helt ogenerat ett extra "bra" häng i stångtygeln.

Det spektakulära (nå väl) med just denna tävling var att så många hästar blev rädda inne på banan. Patrik han skulle minsann protestera -så här får det inte gå till, de har ju ställt blommor ovanpå bokstäverna -BLOMMOR!!!

Detta beteende, hästarnas åsyftar jag nu, (bort-) förklaras alltid med samma visa. Dessa hästar är så energiska och vakna, de har så mycket explosivitet, de uppmärksammar alla små saker -det måste de för att kunna vara på den här nivån.

Här någonstans kommer vi till min vanliga klagosång när det gäller dressyrtävlan.

Varför är hästarna så spända och motspänstiga, varför piskar svansar och munnar gapar, varför kan hästar i den absoluta världseliten när som helst balla ur? Varför ser/hör vi "åååh vilka framben!" och inte "åh vilka bakben"? Ja det senare besvarar sig självt förstås genom att det helt enkelt mycket sällan kommer in ett par fantastiska bakben.

Min fulla förståelse för att hästar är djur (ja till och med flyktdjur) men det ska inte behöva vara så här.

Energi och explosivitet som rinner över får gärna ingå i varje dressyrhästs repertoar om ni frågar mig, men varför ser vi aldrig energin rinna över på ett positivt sätt?

Att dessa hästar inte fullkomligen lyser av inre styrka (så väl som yttre) är värt att reflektera över, vi får aldrig sluta rannsaka oss själva och vad vi egentligen gör med våra hästar.

Vi har helt på eget bevåg valt att invadera hästen, använda den som ett verktyg i vårt liv och karriär, det minsta man kan begära är att de som faktiskt nått (det för så många hägrande, avlägsna och i de flestas fall ouppnåeliga) målet kan agera förebilder och utföra föredömliga ritter. Detta kan för mig aldrig uppnås på/med en häst som är spänd och skrämd.

Ingenting som utföres av en icke-avslappnad och icke-nöjd häst är värt ett högt betyg, ska vi verkligen få exploatera dessa fantastiska djur hur vi vill utan att ta hänsyn till deras (väl-?) mående?

Att hästarna på denna nivå inte kommer in med pondus, karisma, självsäkerhet, mod och vilja, det är ett nederlag.  

Glädjen att få arbeta, uttrycka sig och använda all sin energi, var är den?

Aldrig någonsin kommer jag att luta mig tillbaka och njuta av exempelvis Adelindes ritter, männsikans järnhand skulle tveklöst få en mindre avtrubbad häst att slå över redan på stallplanen och när Parzival i egenskap av den mest rutinerade och medaljbeströdda hästen i hela startfältet helt sonika protesterar en stund mitt under pågående ritt -då är det skämskudden som åker fram.