Minnen

Så här i början på ett nytt år kan man i tanken osökt hamna i det förflutna oftare än vanligt. När ännu ett år läggs till handlingarna reflekterar man gärna över åren som gått.

Att få börja det här året som ägare till en ponny känns väldigt speciellt. När Dino dog trodde jag att mina ponnyår var räknade, jag har sörjt och saknat honom intensivt och han lämnade ett alldeles eget tomrum efter sig. Ett rum som självfallet aldrig kan ersättas av någon annan men Festers närvaro ger mig ändå något som jag saknat ända sedan Dino dog.

Jag har varit så upptagen med Arabhästar de senaste åren att jag nästan hunnit glömma. Araben var till en början en ouppnåelig dröm, en dröm som jag levt ut till fullo i 13 år nu men i början av min hästkarriär var det welsharna som dominerade.

Här är jag tio år gammal och får rida på en bekants lilla welsh mountain sto.

11 år gammal. På ridläger, ridandes Piccolo -en gracil och känslig welshponny som jag fullkomligt avgudade.

12 år, med min alldeles egna Dino.

Här är jag 13 år, jag sitter på samma lilla sto som när jag var tio och en vän till mig rider min undersköna Dino.

Så fin! Här har jag hunnit bli 14 år och Lutzian är redan inköpt men Dino fick fortsätta glänsa i många år till.

Dino föddes 12:e maj 1982. Han var 16 år när han kom till mig och vi levde verkligen livet tillsammans. Han var kärnfrisk och i topptrim mest hela tiden men vid 23 års ålder hände något. Han blev sjuk och det tog några månader innan vi förstod att han fått cushings. Den 8:e december 2005 valde jag att låta honom gå, han skulle bli 24 år till våren och det fanns egentligen bara själviska skäl att ha honom kvar i livet.

Jag har på flera sätt Dino att tacka för att jag idag har Fester -mitt lilla hjärta! När jag såg Fester på bild var det något som direkt talade till mig, på ett sätt som är svårt att förklara, det var som om jag redan kände Fester. Jag tyckte först att han fanns för långt bort, han fick dessutom inte gå med andra hästar men... Det var något...  Jag återkom till Festers annons några gånger, när det tillslut gick upp för mig att han har samma pappa som Dino (trots nästan 20 års åldersskillnad) då blev det (efter en del om och men) för svårt att stå emot.

Tack Dino, för att du gav mig den bästa starten jag kunde ha fått, för att du utmanade och utvecklade mig ständigt samtidigt som man alltid kunde lita på din totala godhet och intelligens. Tack för att du vägledde mig till det som blev mitt sätt, min ideologi, min egna fristad och plats mitt ibland andra filosofier och läror om hästhantering. För att du gjorde allting möjligt! Tack för att du nu också faktiskt har en lite större plats i min framtid.