Helt otroligt.
På fredag har det gått fyra veckor sedan det hände och jag tycker att han är i det närmaste helt ok i dagsläget. Igår släppte jag ihop pojkarna så allt känns nära nog normalt igen. Fester har lagt på sig 50 kg senaste veckorna, då jag inte kunnat peta på honom utan att Rucj mist förståndet, och Rucj har istället tappat motsvarande så sviterna får vi nog lida av en tid framöver. Tråkigt men whatever. Känner verkligen att jag gjort precis allt för att detta skulle gå så bra som möjligt.
Nu återstår att se hur stor skada själva benet tagit men så länge såret är ett faktum är det svårt att sia om framtiden.
Jag är fortsatt oerhört tacksam, stolt och lättad över att vår kontakt/relation har tagit oss genom detta. Om Rucj inte hade varit så fantastiskt medgörlig kan jag inte se att det hade löst sig.
Fenjafröken är en liten fröjd för det allra mesta nuförtiden. Ja vi har naturligtvis spänning i tillvaron så gott som dagligen men hon försöker verkligen och hon vill vara med mig precis hela tiden. Det känns försiktigt hoppfullt och riktigt bra emellanåt.
Tänker mig att oktober skall vigas åt lite mer seriös träning för mina friska tjockisar men med flytt och förlovning på schemat är jag rädd att det blir en sjujävla stress. We'll see.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar